Watchhouse

När 2019 kom till ett passande slut, visste Andrew Marlin att han var trött på att turnera. Han var tacksam, förstås, att Mandolin Orange - duon han bildat tillsammans med violinisten Emily Frantz exakt tio år tidigare i North Carolina, kommit att bli ett erkänt namn och fanbärare för samtida folkmusik världen över. Med deras mjuka sånger om livets hårda sidor som människor, och som folk. Deras framfart såg publiken växa från små sunkhak, till the Ryman, till amfiteatrar i storlek med Red Rocks - allt medan Andrew och Emily blivit föräldrar under sent 2018. Samtidigt fick, särskilt Andrew, varje natt betalt för att återuppleva en livstid av klagomål och sorger på scenen. Efter “Tides of a Teardrop” (2019), en öm redovisning av hans mors tidiga död, blev processen allt mer mödosam, till och med utmattande. Dessutom så kändes det som att dessa låtar – och bandets hela katalog, egentligen – stod i konflikt med namnet Mandolin Orange, ett arv från tiden innan musiken hittat sitt egentliga uttryck. Nattliga soundchecks, bistod åtminstone, med en slags tillfällig lättnad, då bandet arbetade genom ett antal vakande, men hoppfulla låtar skrivna strax efter Rubys födelse. De erbjöd ett nytt sätt att tänka kring deras rutinmässiga tillvaro som band. Dessa låtar är nu Watchhouse, som skulle ha varit Mandolin Oranges sjätte album - men är istället deras första under namnet Watchhouse, ett namn inspirerad av Marlins plats för tröst i barndomen. Namnet, liksom den nya skivan i sig, representerar deras omtag som band vid de regenerativa utkanterna av sin subtilt experimentella folkrock. Utmanande, eftersom de är charmiga - och samtidigt ett inspirerat sökande efter personlig och politisk godhet, erbjuder dessa nio låtar nybörjar-lektioner i vad man kan göra om sig till när natten börjar lida mot sitt slut och en ny dag gryr. "Vi är andra personer än när vi startade det här bandet," säger Marlin och reflekterar över alla dessa förändringar. "Vi tar ett nytt avstamp, och tar kontroll över det här igen."